En sexåring i huset

Jakob fyller sex år i sommar. Men redan nu märker jag att han beter sig som en.
Igår började jag läsa på om min stora killes utvecklingsfas. En massa frågetecken rätades ut.
Nu förstår jag lite mer.
Ibland när man... (paus... för min snart sexåriga killa ropar o gråter för att han fastnar under vardagsrumsbordet(!)) .....är i vardagen och märker att konflikterna blir fler o fler måste man stanna upp och tänka VARFÖR! Det gjorde jag i går, efter att han somnat med gråten i halsen för en småsak.
Och nu förstår jag mer som sagt.
Hittills kan jag tycka att vi har varit rätt förskonade med "trotsåldrar" och så.
Nu har han huvud och kropp full med hormoner, och världsbilden hans håller på att ändras. Dom första tonåren vet jag ju att sexårstiden kallas ibland. Och det är ju just så han beter sig.
Så nu hoppas jag att jag har tålamod att pausa, tänka till, på alla hans känslor och vara en lugnare och mer förstående mamma. Det är allt jag kan göra va?!
Mammajobbet (och pappajobbet med för den delen) är tufft!
Men vi gör vårt bästa och härdar ut ;-)