En tredjedel lättare

Jag har gått ner en tredjedel av min vikt. -40 kilo alltså.

Har minskat min midjenått med mer än 30 cm.

Har gått från stl. 54-56 till 44!

Minskat mitt BMI med 13 enheter

D.v.s att jag har gått från övre skalan på fetma till lite överviktig

Allt detta är siffror, som visar mitt resultat.

Men det visar inte det riktigt viktiga resultatet.

Det visar inte hur jag mår.

MEN jag kan meddela att jag mår toppen!!

Jag är såå glad över att:

-ORKA

-ORKA MER

-Känna mig "normal"

-Inte flåsa för minsta ansträning

-Våga mer

-Kunna sätta mig på golvet med barnen och sen hoppa upp igen utan stöd, stön och stånk.

-orka cykla fram och tillbaka till Hemköp och handla mat, fast jag är sjuk!! :-)

Det känns som om jag är i mål! Hemma!

Har fortfarande ca. 10-15 kilo till att gå ner. Men om det stannar här och nu så är jag mer än nöjd.

För mitt mål har inte varit att bli smal. Mitt mål har varit att återfå min ork. Att må bättre. Att inte ha ont. Inte hindras av en massa övervikt. Att känna mättnad. Att våga. Att inte vara så trött jämt. Att finnas till fullo för mina barn och att få komma fram!

Och allt det där känns som jag har nått nu.

Mångas kommentarer till mig är: "-Men du håller på och försvinna".

Jag vet dom menar väl. Men det låter så negativt i mina öron. Som om man vill att nu får jag inte gå ner mer. Jag menar att jag inte alls håller på och försvinna, jag håller ju på och kommer fram. Fram från instängdheten i min övervikt. Och jag har som sagt några kilon till att gå ner. Så ni får nog allt vänja er nu ;-)

Jag är så nöjd över att jag vågade ta steget till slut. Att göra en gastric bypass. Har ju liksom fått ett helt fantastiskt verktyg till att må bättre för resten av mitt liv.

En del undrar också om jag känner att hjärnan hinner med. Jag tror det. Vad jag mer funderar på är att jag inte riktigt fattar/de hur STOR jag var innan. Det känns som att jag känner igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Att jag ser hur jag ser ut nu. MEN ser jag på gamla foton, som det ovan, då fattar jag inte att jag har varit sååå tjock. Och lite tur kanske det är... för då hade jag nog mått sämre i min övervikt. Och haft sämre självförtroende. Jobbigare psykiskt.

Jag inser nu att jag måste levt i förnekelse.

Men idag känns det som jag har rätt bra koll. Fast man kan ju inte alltid så noga veta. Vissa stunder kommer jag på mig själv att tycka att jag är tjock fortfarande. T.ex. för att jag måste knäppa upp knappen i jeansen när jag sätter mig. Men.. hallå... det är jag ju inte. Inte som då! Det är ju bara det är jeansen också blivit mindre, påminner jag mig själv sen i nästa tanke.

Guldstjärna till dig som orkat läsa detta långa babbel ;-)
Nu skall jag gå och äta lite innan jag somnar. Mål nr 8 för dagen. Lyckliga jag!

Kram och Godnatt!!