Det går framåt

God fortsättning önskar jag er alla, med ett foto på mig i min nyårs-stass:

Kände mig lite finare i år än förra nyåret. Och lättare!

Sedan tänkte jag visa att det går framåt i huset. Vi river väggar, vävtapeter och mattor.
Så här såg det ut i matdelen in mot köket i förrgår:

Men nu så ser det ut så här:

Och nya (läs begagnat blocketfynd) kyl/frysen och diskmaskinen är på plats.

Vi fann en fondvägg under väven vid matplatsen. Där kommer vi också ha en fondvägg... dock ej lika mönstrad som denna från 60-talet :-)

Fortsättning följer!

Mina gamla brallor

Är lite förstora i midjan...

....och rymmer både mig och sonen numera ;-)

Nöjd!

I morse gick jag ner på Skopan med svärmor och John. Där fyndade jag kläder. Bl.a. ett par jeans till mig. Ett par 38:or!!!

Jag är nöjd!

Sprang också på en man jag känner som också gjort en GBPS och han sa:
Visst är det så mycket roligare att vara smal än tjock?! JA!! Svarade jag ;-)
För så är det faktiskt!

Nio månaders kalla fakta

För nio månader sedan låg jag hemma nyopererad.
För 9 månades sedan vägde jag nästan 5o kilo mer än idag.
Jag har gått från stl. 54 till 42.
Jag har minskat 38 cm. i midjeomfång
Mitt BMI var då på 39. Nu är det på 23.
På nio månader har jag gått från FET till NORMAL.

Och känns det?? Jo tack, djävligt gött ;-)

"Då och nu"-bild

En till "före- och efterbild" på begäran från ett par olika håll.
42 kilo mellan fotona. Och några månader.

Är lite bloggslö just nu. Jobb och annat tar min energi och koncentration. Så.. det blir lite glets mellan inläggen. Men snart är jag nog i kapp mig själv.
KRAM Jenny

En tredjedel lättare

Jag har gått ner en tredjedel av min vikt. -40 kilo alltså.

Har minskat min midjenått med mer än 30 cm.

Har gått från stl. 54-56 till 44!

Minskat mitt BMI med 13 enheter

D.v.s att jag har gått från övre skalan på fetma till lite överviktig

Allt detta är siffror, som visar mitt resultat.

Men det visar inte det riktigt viktiga resultatet.

Det visar inte hur jag mår.

MEN jag kan meddela att jag mår toppen!!

Jag är såå glad över att:

-ORKA

-ORKA MER

-Känna mig "normal"

-Inte flåsa för minsta ansträning

-Våga mer

-Kunna sätta mig på golvet med barnen och sen hoppa upp igen utan stöd, stön och stånk.

-orka cykla fram och tillbaka till Hemköp och handla mat, fast jag är sjuk!! :-)

Det känns som om jag är i mål! Hemma!

Har fortfarande ca. 10-15 kilo till att gå ner. Men om det stannar här och nu så är jag mer än nöjd.

För mitt mål har inte varit att bli smal. Mitt mål har varit att återfå min ork. Att må bättre. Att inte ha ont. Inte hindras av en massa övervikt. Att känna mättnad. Att våga. Att inte vara så trött jämt. Att finnas till fullo för mina barn och att få komma fram!

Och allt det där känns som jag har nått nu.

Mångas kommentarer till mig är: "-Men du håller på och försvinna".

Jag vet dom menar väl. Men det låter så negativt i mina öron. Som om man vill att nu får jag inte gå ner mer. Jag menar att jag inte alls håller på och försvinna, jag håller ju på och kommer fram. Fram från instängdheten i min övervikt. Och jag har som sagt några kilon till att gå ner. Så ni får nog allt vänja er nu ;-)

Jag är så nöjd över att jag vågade ta steget till slut. Att göra en gastric bypass. Har ju liksom fått ett helt fantastiskt verktyg till att må bättre för resten av mitt liv.

En del undrar också om jag känner att hjärnan hinner med. Jag tror det. Vad jag mer funderar på är att jag inte riktigt fattar/de hur STOR jag var innan. Det känns som att jag känner igen mig själv när jag ser mig i spegeln. Att jag ser hur jag ser ut nu. MEN ser jag på gamla foton, som det ovan, då fattar jag inte att jag har varit sååå tjock. Och lite tur kanske det är... för då hade jag nog mått sämre i min övervikt. Och haft sämre självförtroende. Jobbigare psykiskt.

Jag inser nu att jag måste levt i förnekelse.

Men idag känns det som jag har rätt bra koll. Fast man kan ju inte alltid så noga veta. Vissa stunder kommer jag på mig själv att tycka att jag är tjock fortfarande. T.ex. för att jag måste knäppa upp knappen i jeansen när jag sätter mig. Men.. hallå... det är jag ju inte. Inte som då! Det är ju bara det är jeansen också blivit mindre, påminner jag mig själv sen i nästa tanke.

Guldstjärna till dig som orkat läsa detta långa babbel ;-)
Nu skall jag gå och äta lite innan jag somnar. Mål nr 8 för dagen. Lyckliga jag!

Kram och Godnatt!!

Minus trettio!

Nu visar vågen -30!

Före Efter

Känns bra!
Börjar känna mig lite normalstor när jag går ute bland folk. Känner mig inte längre som elefanten bland pumorna *haha*
Känner mig lättare. D.v.s jag orkar mer. Jag vill nästan flyga fram. Ibland händer det att jag småjoggar ett par steg... bara för att jag kan! Det gjorde jag INTE när jag vägde 120. Men NU kan jag. Och det känns som sagt BRA!! Eller helt jävla underbart ;-)

Ha en skön dag gott folk!

P.s. STORT TACK igen till Lotta, som jag fått "nya" kläderna av!

Fikat i globen

Med både nya och gamla bekantskaper. Tack för en trevlig stund tjejer!!

Och när jag kom hem såg jag den första vårblomman utanför vår port:

Lite skillnad är det allt!

Före och efter??? Förut och NU borde det stått ;) Jaja, jag såg det först nu.
Men visst är det lite skillnad?!? Nu ser man ju att jag tappat några kilon.
Den första bilden är tagen i September 2010 och den andra igår.

Mår toppen som sagt. Matbiten funkar bra. Jag jobbar fortfarande på att få i mig mer vatten. Men annars går det jätte bra.

Tränar på Sats så ofta jag kan och hinner. Var där idag och körde lite gångband och cykel. Jag är jätte taggad och tycker för första gången i mitt liv att det är skoj att träna. Känner redan att det går lättare och jag orkar lite mer för varje gång.

I veckan har jag fått skaffa mig ett par nya byxor, för dom gamla hänger och slänger förmycket ;-) En jätte skön känsla att nu köpa brallor i tre storlekar mindre!

Så här långt är jag SUPERNÖJD och glad att jag vågad ta steget till viktoperaionen. Ångrar mig inte en sekund och jag är så tacksam att jag fått denna hjälp. Tänk att jag har fått chansen till ett bättre och hälsosammare liv. En andra chans liksom.

En del säger att livet börjar efter 40. Mitt liv börjar verkligen nu.. strax innan ;-)