För första gången denna termin hade jag måndagsångset. Ville helst bara krypa in undertäcket och gömma mig. Ville inte gå till jobbet. Försökte nästan känna efter om jag var lite sjuk. Men nä... det var jag inte. Bara otroligt TRÖTT. Så jag hankade mig till förskolan där jag snart möttes av det som fick mitt måndagshumör att bli som bortblåst.
Jag satte mig mitt på golvet, inne på vår avdelning, mitt bland barnen.
Då kom fina lilla L (2,5 år) fram till mig och la huvudet på sne. Hon tittade på mig lite under lugg och frågade: -Hur är det med dig? Så sprack hon upp i ett smittsamt leende och jag svarade: -NU är det helt underbart, tack! Åh så kramades vi, en stor bamsekram.
Jag insåg där och då varför man går till jobbet som ofta innebär barnaskrik, tårar, snor och bajsblöjor, om och om igen. För de där små ögonblicken, för omtänksamhet och för leendena, skratten och kramarna. Allt det är belöningen av att jobba på förskol.
Kära lilla L, du gjorde min dag!!
aW.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar